Pappa gastbloggar<3
4 april
Väckarklockan ringde idag redan vid 0700, tidigare än någon dag hittills. Men så var vi också tvungna passa en tid vid Hotel Capital på andra sidan Han-floden. Därifrån skulle vi nämligen med buss transporteras upp till nordkoreanska gränsbyn Panmunjom. Vi hade fått en inbjudan från svenska NNSC-delegationen (Neutral Nations Supervisory Commision) att vara med på den traditionella trädplanterardagen 4 april, tillsammans med ett hundratal andra svenskar i förskingringen.
Snart var vi, fördelade på 3 bussar, på väg norrut genom storstaden. Spännande nog att nalkas den nordkoreanska gränsen, men kanske lite extra nervöst med tanke på den förhöjda spänningen pga nordkoreansk hot om missiltest och grannländernas reaktioner på det.
För att spä på spänningen ytterligare, satt Rebecka och Maja i en buss och Hugo Lovisa och Mats i en annan, när vi upptäckte att Rebecka hade alla 5 passen i sin väska. Inte helt lyckat när vid gränskontrollen mot DMZ, den demilitariserade zonen, en biffig US-löjtnant med lika biffiga vapen i hölstren stiger ombord och kräver visitation av samtligas pass ! Men vi kunde andas ut, löjtnanten försäkrade att ingen skulle passera förrän alla bussar samlats.
Maja som inte hade åldern inne fick tillsammans med Rebecka (och övriga småbarn med förälder) slussas direkt till den svenska campen, medan vi andra fortatte allt längre in genom taggtrådspassager, stridsvagnshinder och min-korridorer tills bussen slutligen stannade framför Freedom House och de förhandlingsbaracker som står placerade mitt på gränsen. Som en dagisklass leddes vi sedan på två led av auktoritära amerikanska officerare som guidade oss runt och till sist in i T2 - en blå barack med plats för resp. sidans förhandlare. Vi fick till och med ta några kliv genom rummet och i praktiken stå några minuter på nordkoreanskt territorium vilket kändes mycket märkligt. I synnerhet som de nordkoreanska vakterna samtidigt stod med kikare och observerade alltihop från sin byggnad bara några tiotal meter därifrån.
Ett litet felsteg vid fel sida om ett bord, och smack så smällde klackarna till på en av de hjälm- och solglasögonförsedda sydkoreanska militäpoliserna. En stålfast arm sträcktes ut och markerade att hit! men inte längre - men utan en min i ansiktet eller ett ljud över läpparna. (Det var övertygande nog ändå, jag lovar...)
Snart satt vi i bussen igen och fördes till en observationsplattform från vilken vi i hyfsat klart vårväder såg ett par mil in i Nordkorea. Inga människor i sikte, blott den ödsliga propagandabyn med sin 160m höga flaggstång och sannolikt världens största flagga i toppen.
Ännu en stund senare var vi återförenade med de övriga på svensk-campen, för en magnifik lunch med allt vad ett svenskt smörgåsbord kan erbjuda. Vi älskar koreansk mat, och blev kanske därför lite paffa av hur välkommet det var, efter bara knappt en vecka, med kaviar, ost, knäckebröd, sill, potatis och allt sånt som lyst med sin frånvaro i detta land.
Efter lunchen vidtog själva trädplanteringen under överinseende av representanter för såväl svenska som Schweiziska NNSC-delegationerna. Svenske ambassadören förklarade vikten av såväl svenskarnas observerande närvaro som symbolvärdet av nyplanterade träd i en region med brist på skog men desto rikare på konflikter "...hellre uppstickande trädskott än uppstickande missiler..."
Barnen hann under dagen få nya, svenska, vänner och det utväxlades telefonnummer och epostadresser för vidare kontakter såväl under vår Korea-vistelse som senare hemma i Sverige.
Vi kunde mycket tacksamma ta farväl av GM Christer Lidström och de övriga svenska NNSC-officerarna vilka hjälpt till att förse oss med ännu en spännande dag i detta fantastiska land.
Sen eftermiddag var vi tillbaka i Seoul, utan andra tillbud än att bussen krockade lätt med en illa parkerad bil bara något tiotal meter från hotellet.
En promenad genom Itaewons gator med div. krimskramsförsäljare, tunnelbana till södra stadsdelarna igen och smarrig Samgyeopsal-måltid på lokal sylta, sedan var krafterna slut denna lördagkväll.
Imorron tar vi sovmorgon - inget fast planerat.
Väckarklockan ringde idag redan vid 0700, tidigare än någon dag hittills. Men så var vi också tvungna passa en tid vid Hotel Capital på andra sidan Han-floden. Därifrån skulle vi nämligen med buss transporteras upp till nordkoreanska gränsbyn Panmunjom. Vi hade fått en inbjudan från svenska NNSC-delegationen (Neutral Nations Supervisory Commision) att vara med på den traditionella trädplanterardagen 4 april, tillsammans med ett hundratal andra svenskar i förskingringen.
Snart var vi, fördelade på 3 bussar, på väg norrut genom storstaden. Spännande nog att nalkas den nordkoreanska gränsen, men kanske lite extra nervöst med tanke på den förhöjda spänningen pga nordkoreansk hot om missiltest och grannländernas reaktioner på det.
För att spä på spänningen ytterligare, satt Rebecka och Maja i en buss och Hugo Lovisa och Mats i en annan, när vi upptäckte att Rebecka hade alla 5 passen i sin väska. Inte helt lyckat när vid gränskontrollen mot DMZ, den demilitariserade zonen, en biffig US-löjtnant med lika biffiga vapen i hölstren stiger ombord och kräver visitation av samtligas pass ! Men vi kunde andas ut, löjtnanten försäkrade att ingen skulle passera förrän alla bussar samlats.
Maja som inte hade åldern inne fick tillsammans med Rebecka (och övriga småbarn med förälder) slussas direkt till den svenska campen, medan vi andra fortatte allt längre in genom taggtrådspassager, stridsvagnshinder och min-korridorer tills bussen slutligen stannade framför Freedom House och de förhandlingsbaracker som står placerade mitt på gränsen. Som en dagisklass leddes vi sedan på två led av auktoritära amerikanska officerare som guidade oss runt och till sist in i T2 - en blå barack med plats för resp. sidans förhandlare. Vi fick till och med ta några kliv genom rummet och i praktiken stå några minuter på nordkoreanskt territorium vilket kändes mycket märkligt. I synnerhet som de nordkoreanska vakterna samtidigt stod med kikare och observerade alltihop från sin byggnad bara några tiotal meter därifrån.
Ett litet felsteg vid fel sida om ett bord, och smack så smällde klackarna till på en av de hjälm- och solglasögonförsedda sydkoreanska militäpoliserna. En stålfast arm sträcktes ut och markerade att hit! men inte längre - men utan en min i ansiktet eller ett ljud över läpparna. (Det var övertygande nog ändå, jag lovar...)
Snart satt vi i bussen igen och fördes till en observationsplattform från vilken vi i hyfsat klart vårväder såg ett par mil in i Nordkorea. Inga människor i sikte, blott den ödsliga propagandabyn med sin 160m höga flaggstång och sannolikt världens största flagga i toppen.
Ännu en stund senare var vi återförenade med de övriga på svensk-campen, för en magnifik lunch med allt vad ett svenskt smörgåsbord kan erbjuda. Vi älskar koreansk mat, och blev kanske därför lite paffa av hur välkommet det var, efter bara knappt en vecka, med kaviar, ost, knäckebröd, sill, potatis och allt sånt som lyst med sin frånvaro i detta land.
Efter lunchen vidtog själva trädplanteringen under överinseende av representanter för såväl svenska som Schweiziska NNSC-delegationerna. Svenske ambassadören förklarade vikten av såväl svenskarnas observerande närvaro som symbolvärdet av nyplanterade träd i en region med brist på skog men desto rikare på konflikter "...hellre uppstickande trädskott än uppstickande missiler..."
Barnen hann under dagen få nya, svenska, vänner och det utväxlades telefonnummer och epostadresser för vidare kontakter såväl under vår Korea-vistelse som senare hemma i Sverige.
Vi kunde mycket tacksamma ta farväl av GM Christer Lidström och de övriga svenska NNSC-officerarna vilka hjälpt till att förse oss med ännu en spännande dag i detta fantastiska land.
Sen eftermiddag var vi tillbaka i Seoul, utan andra tillbud än att bussen krockade lätt med en illa parkerad bil bara något tiotal meter från hotellet.
En promenad genom Itaewons gator med div. krimskramsförsäljare, tunnelbana till södra stadsdelarna igen och smarrig Samgyeopsal-måltid på lokal sylta, sedan var krafterna slut denna lördagkväll.
Imorron tar vi sovmorgon - inget fast planerat.
Kommentarer
Trackback
